Maskrosbarn är bland annat barn som växer upp i fosterfamilj och barnhem. Det finns de barn som fått en mycket tuffare uppväxtmiljö än andra. Morgan Alling är en sådan person. I hans bok Kriget är slut berättar han själv om sin uppväxt. Han får möta flertalet motgångar där människor, framförallt vuxna inte tror på honom. Tills han en dag möter en fosterpappa som sätter krav på honom och är bidragande till att han är den människa han är idag och att han även blev skådespelare. Alling stöter på många problem i skolan där han verkar utstött. Bland annat att han är ett barnhemsbarn. Utanförskap i skolan kan bero på många olika anledningar. Till exempel specialpedagogiska perspektiv, ej möjlighet till deltagande i aktiviteter eller lekar på fritiden. Det kan även vara ekonomiska, där barnet kanske inte har tillgång till hela och rena kläder eller de saker som anses vara populärt och inne. Tittar man på Salamancadeklarationen och Konventionen om barns rättigheter kan man läsa att elever med behov av särskilt stöd måste ha tillgång till ordinarie skolor som skall tillgodose dem inom en pedagogik som sätter barnet i centrum och som kan tillgodose dessa behov.
Tänk dig att du är lärare i en klass där eleverna är starkt intresserade av fysiska aktiviteter. Alla elever är medlemmar i idrottsföreningar. Men så upptäcker du att en elev, som alltid är med och spelar fotboll på rasterna, inte är deltagande i någon aktivitet på fritiden. Du ställer nämligen frågan till eleven om denne är med i något lag? Varpå svaret är, att eleven inte har de ekonomiska förutsättningarna för att delta i ett lag.
Hur påverkar detta elevens position i klassen? Är den med i gemenskapen fast att de andra eleverna umgås på fotbollsträningar och matcher utanför skolan, eller hamnar eleven utanför i klassen pga något som egentligen inte sker i skolan utan på fritiden?
Mycket bra text och så bra att ni tagit upp detta med sociokulturell påverkan i skolleken. Detta har man själv erfarenhet av sen skoltiden. Att man ibland hamnade utanför på raster pga att man inte var insatt i sport på samma sätt, själv var man en "teaterapa" och kanske inte vågade sig på olika sporter pga att man inte kunde reglerna eller liknande. Jag tror att läraren kan hjälpa till mycket här, genom att vara lyhörd och styra raster och lek. Vissa skolor har ju gemensam rastaktivitet, där lärare är med, så man får med alla barnen och ser till att alla vågar och vill vara med och lär sig hur man gör för att kunna vara med vid andra tillfällen också :)
SvaraRaderaTack Linn för din respons! Jag har själv erfarenhet av ett rastaktivitetsprogram som heter TL (Trivsel ledare) där elever ur olika årskurser med stöd av pedagoger håller i olika rastaktiviteter just med anledning av att det ska finnas möjlighet för alla elever att "vara med" på raster. Min erfarenhet är att det är ett väldigt givande koncept som gynnar framförallt de eleverna som annars kanske inte deltar i någonting på rasterna.
RaderaJag tycker att i likhet med Morgans skildringar av sin barndom så är situationen ni beskriver hjärtskärande. Hur ska man som lärare agera i den situationen? Ingår det i vårt uppdrag? Men samtidigt om det inte ingår, så kan man ju inte heller släppa ett sådant förtroende som det innebär när barnet berättar sin sanning. Som en vuxen förebild och en representant för vuxenvärlden så måste man ju agera tycker jag. Men hur gör man det? Denna typ av problematik är det som jag personligen kanske ser som den största utmaningen i framtiden som lärare.
SvaraRaderaJag håller med om att det är hjärtskärande. Det är inte heller barnets fel att den hamnat i en situation där ekonomin ställer till det. Men det borde finns alternativ som egentligen ska lösa sådana komplikationer. Kommuner skulle exempelvis kunna göra satsningar där barn har tillgång för fritt medlemskap i diverse föreningar. Själv har jag idrottat hela livet och visst har man sett kompisar som tyckt det varit kul och spela t.ex fotboll på rasten. Det har dock inte enbart handlat om ekonomi, det är också att föräldrar behöver ta sig tid att ställa upp på sina barn. I många fall har inte föräldern körkort, vilket också kan skapa problem. Men det är även ett problem som går att lösa. Föräldrar ställer upp för föräldrar i föreningslivet. Det finns alltid någon eldsjäl som driver för allas gemenskap. Tycker ändå att det är bra att du ser denna problematik som en utmaning, det visar ändå vilja att vara förebilden som kan leda barnet till önskad trygghet, eller som i detta fall, en aktivitet den känner glädje i.
RaderaVad intressant, ni beskriver en annan aspekt av uppväxtvillkor. Det förekommer ständigt, att de ekonomiska förutsättningarna ser olika ut. Tänker direkt på alla "flugor" som dyker upp, som elever vill köpa för att vara med i gemenskapen. Jag tror att jag själv skulle stötta eleven (och föräldrar) med att ge tips på olika stödorganisationer som kan stötta med material och ekonomiskt stöd till ex avgifter.
SvaraRaderaKul att du tog dig tid och tyckte att det var intressant! En mycket bra idé som du beskriver. Dessutom kan man kanske vissa en liknade film som skolvardag i Indien, som kan enligt mig leda till att man får möjlighet att förstå att det finns andra aspekter av på vilket sätt barns uppväxtvillkor kan se ut i andra delar av världen som har andra ekonomiska förutsättningar och har möjligtvis andra synsätt på hur man värdesätter sin utbildning.
RaderaIntressant problematisering! Detta är nog vanligare än vad samhället vill synliggöra. Personligen tycker jag att detta är något som man behöver arbeta med. Kanske skulle det till och med kunna finnas i kommunens intresse att täcka upp baskostnader till klubbar för barns egangemang upp till en viss ålder! Föreningslivet är en mycket lärande miljö där med stort inslag av interaktion.
SvaraRaderaEn väldigt bra idé! Håller verkligen med om att detta är något som man kan arbeta mer med eftersom jag upplever att man speciellt som barn lärde sig mer när man gjorde saker. Dessutom kan det vara en bra möjlighet till att möta ledare i föreningslivet som kan vara engagerade vuxna förebilder som man tyvärr kanske saknar i sin skolmiljö eller hemmiljö.
RaderaVad spännande att ni tar upp detta problem som jag tror många av oss kommer stöta på på ett eller annat sätt. Det som händer och görs på fritiden hänger ju även med till skolan och tvärtom på både gott och ont och det är svårt att veta hur man ska hantera problemet. Väldigt tråkigt att ekonomiska förutsättningar ska behöva styra så mycket och dessutom riskera att eleven hamnar utanför gruppen.Som lärare kanske man ändå kan försöka peppa eleven genom att t.ex. nämna personer som lyckats i livet trots dålig ekonomi. För jag tror att lyckas väl en sån person i livet vad det än må vara kommer den personen ta sig lite längre än en som fått allt mer serverat, har fler alternativ och som kanske då även ger upp lättare? Men detta är bara spekulationer från min sida.
SvaraRaderaDet är ändå rimliga spekulationer du tar upp. Jag håller helt med om ansträngningen och att man då även uppskattar sina aktiviteter på ett högre plan. Vi som lärare kan, bara vi vill, påverka sådana faktorer mer än vad många tror. Har själv varit i en situation då jag hjälpte en förälder och dennes barn att börja spela fotboll. Det här var då inte för ekonomiska bekymmer, det var mer att ta tag i saken och hjälpa barnet att börja i ett lag. Det hela gick bra och idag spelar barnet fotboll för fullt och var överlycklig att den fick börja. Detta är inte bara en hjälpande hand, det är också en morot att vilja hjälpa flera. Många kanske vill, men de vet inte hur de ska gå till väga. Sedan kan det finnas aspekter där föräldrarna tror att det kostar mer än vad det i själva verket gör.
RaderaIntressant vinkling med idrottsaktiviteter på fritiden och hur det kan påverka gemenskapen och sammanhållningen i en klass, eller grupp med barn.Jag har själv ett exempel på en flicka som hamnade i en klass där de andra flickorna red allihopa dem hade en stark gemenskap och denna flickan var själv allergisk så för henne var ridning aldrig ett alternativ. Hon kände det dock aldrig som att hon passade in och bytte senare klass. Nu handlade det inte om ekonomi i detta fallet utan allergi. Men det kunde lika gärna ha handlat om ekonomi då ridning är en dyr sport. Jag tycker själv att det är oerhört viktigt med ett intresse för barn och ungdomar, så att dem har en vettig sysselsättning. Vad hade exempelvis hänt med Morgan om han inte hittat teatern? På något sätt borde kommunen subventionera aktiviteter för barn så att ingen ska behöva stå utanför pga ekonomiska skäl. Det kanske är extra viktigt för barn som inte har det så stabilt hemma, att ha en vettig fritid med vettiga förebilder.
SvaraRaderaHemskt att det går så långt att hon kände att hon behövde byta klass, men tyvärr så är det nog vanligare än man tror att fritiden styr skoltiden. Vanligaste exemplet är nog om en elev i lite högre ålder måste ta bussen hem för att hen bor på landet och inte kan "hänga" med resten på samma sätt. Men när det gäller aktiviteter är inte kommunens inblandning helt dum anser jag, det hade nog kunnat förändra mycket för många barn om en baskostnad hade kunnat erbjudas i vissa fall! Finns väl vissa föreningar som bidrar och hjälper till i vissa fall men inte i tillräckligt stor skala. Just en bra ledare eller förebild är så viktigt, och väldigt lätt att hitta i olika sporter eller aktiviteter tänker jag mig.
RaderaDet är svårt att hålla isär skola och fritid, de går många gånger hand i hand och som lärare måste det vara svårt att släppa efter en skoldag och veta att problemet kvarstår dag efter dag, om det nu handlar om att inte ha råd med en idrott. Jag är själv engagerad i idrott och i de klubbarna finns möjlighet att få tag på begagnade skor, skydd och annat. Beror så klart på vilken sport men en del lånar också ut för att det ska finnas möjlighet till att kunna delta. Har man sedan väl kommit in i en klubb brukar sådant lösa sig som att få tag på utrustning. Även kommunen har delvis kunnat låna ut exempelvis skridskor, skidor. Ska man som lärare försöka lösa en sådan situation om man kan?
SvaraRaderaAtt vara hjälpsam är aldrig fel. Det finns flera lösningar att ta till om man har vetskap i detta. Att bara nämna olika förslag hem till familjen kan lösa många frågor. Man behöver inte lösa allt men de kan få verktygen till det. Som sagt är vi idrottare väl medvetna om vad som finns tillgängligt och hur saker kan lösas. :)
RaderaIntressant text och jag tror det är väldigt problematiskt då man väldigt många gånger umgås med sina klasskamrater även utanför skolan. Samt att man tar med sig mycket erfarenheter och saker från fritiden in i skolans värld tex vad som hände på cupen i helgen eller vad som var så kul på träningen igår.
SvaraRaderaJag tror att det lätt kan bli ett utanförskap för eleven som inte kan vara med och delta.
Så tänker vi också, det svåra blir hur man som lärare kan överbygga detta och få in eleven i gemenskapen. Samtidigt som man inte kan förbjuda/hindra de elever som utför aktiviteten att blida en gemenskap eller prata om det som har hänt.
RaderaVill påstå att för de flesta elever är gränsen mellan hem och skola väldigt flytande, det som händer på fritiden speglas även i skolan och tvärtom. Framförallt hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut, kan inte eleven delta i aktiviteter som de andra kan så är det nog väldigt lätt att känna sig utanför och ta ett kliv ur gemenskapen trots att det inte sker på skolan. Det är så sorgligt att det ser ut så och ett svårlöst dilemma, har funderat en stund men inte kommit på något vettigt mer än att man kan lägga extra krut på att stärka gemenskapen i klassen och hoppas det gör lite skillnad för den enskilde eleven!
SvaraRaderaEn viktig poäng Ni tar upp. Tack för det =)
SvaraRadera