Delade grupper

Klockan ringer in 08:25 och ca: 500 elever springer mot sina dörrar. Det är en stor skola som jag är på med tre olika spår från F-6. Den klassen som jag gjorde min auskultation i är en förskoleklass där det går tjugotre elever. I denna klass så har dom två klassföreståndare samt två assistenter.

En av lärarna tar emot eleverna utanför klassrummet och den andra sitter inne i klassrummet och väntar in eleverna. Läraren har satt igång lugn musik för att få en avslappnad känsla i klassrummet. Innan eleverna får gå in i klassrummet så får de ställa upp sig på ett led och lämna in sina mappar sedan får de smyga in och sätta sig på mattan på golvet i ett U där en av lärarna sitter framför eleverna. Lärarna i klassen har genom klassiskt betingat stimuli, att alltid starta dagen med att ställa upp eleverna på ett led och sätta på lugn musik, skapat en rutin och får därigenom en given respons av eleverna (Phillips & Soltis).

Efter att eleverna har kommit in och satt sig så har denna klassen två elever som är hjälpredor till lärarna där de får turas om att räkna in hur många barn som är i klassrummet samt så får de kolla vilka som fattas.

Den läraren som har samlingen går igenom vad eleverna kommer att göra under dagen och vilka som ska göra vad. Lärarna har valt att dela in eleverna i tre grupper när de ska jobba med skoluppgifter. Medans en grupp har t.ex. matematik så har de andra två grupperna fri lek. Skoluppgifterna finns i olika svårighetsgrad och eleverna kan själva välja vilken nivå och utmaning de vill anta. Enligt Nottingham har utmaningar visat sig påverka elevernas inlärning och prestation mycket positivt, men det förutsätter också att eleverna själva klarar av att välja uppgifter efter sin kunskapsnivå vilket kan visa sig komplicerat med de yngre eleverna. Just i denna klassen fungerade det dock väldigt bra, läraren hade även koll på vad alla elever valde för nivå, vilket var roligt att se. Undervisningen ska enligt Lgr 11 ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov” (s.8).  

Detta underlättar för lärarna genom att de hinner se och hjälpa de elever de har under lektionen då de jobbar med 7-8 elever i taget under varje lektion. Framförallt ger det läraren möjlighet till återkoppling vilket Nottingham skriver om i sin bok och menar att den ska hjälpa eleven komma närmare ett tydligt lärandemål.   

Jag anser att det är bra att lärarna delar upp eleverna i grupper inför lektionspass då det underlättar arbetet för eleverna då de kan få hjälp snabbare om de skulle behöva det samtidigt som lärarna hinner se alla elever.

Vad tycker du om att dela upp elever i grupper?

Matematik med plockisar

Min auskultation genomfördes i en årskurs 1 med 15 elever. Under matematiken får eleverna jobba i deras egna takt i boken vilket resulterade i att eleverna låg på olika nivåer, men gemensamt var olika svårighetsgrader av addition och subtraktion. Det som fångade mitt intresse under dessa lektioner var de elever som valde hjälpmedel för att illustrera talen och göra dem konkreta.

Dessa små figurer av djur kallas av klassen för Plockisar och används bland annat för att representera talet 10-3. Frågan som ställdes av läraren var "Hur många djur är kvar då du tagit bort 3 st?". Det blir för eleven enkelt att se och förstå. Skillnaden mellan att använda plockisar och att inte göra det för eleven var stor. Vidare användes små kuber för de elever som gärna vill ha något konkret att kolla på, men inte var i samma behov av att koppla det till ett verkligt fenomen som djuren. 

Dessa kunde användas på samma sätt som djuren men frågan formulerades istället "Hur många finns kvar om du tar bort 3 st?".  Vidare är tanken att dessa kuber, pinnar och plattor ska kunna stödja eleven när de kommer till tiotal och hundratals räkning. Dom är alltså mindre konkreta än djuren men illustrerar ändå talet. 

En del av eleverna kände att de hade kommit så långt i räknandet att det bara "tog tid" med plockisar medans vissa ritade streck i boken och strök över de som skulle subtraheras. 

Det viktiga som jag tar med mig är att alla elever låg på olika nivå trots samma ålder och därför behövde olika stöd och metoder för att förstå och utvecklas. Vilket då går mot Piagets teori om att utvecklingen är stadiebaserad utifrån ålder och bygger på en biologisk metafor(Säljö, 2014, sid. 279).

Däremot ser jag tecken som stödjer Deweys teori om att aktivt lärande och ett lärande som kopplas till barnets erfarenheter utanför skolan skapar djupare förståelse(Säljö, 2014, sid. 291), då frågan kan beröra djur och inte bara siffror i matematiken.

Alla elever äter godis

Det har varit intressant och se hur barn tar till sig kunskap och i vilka sammanhang det går att se barnens förståelse av kunskaper. På den skola som jag auskulterade vid går det ca 400 elever. Med andra ord var det en gigantisk skolgård att lokalisera sig kring. Barnen lekte och aktiverade sig på flera möjliga sätt. Jag skulle aldrig kunna säga att det inte fanns en möjlighet att samla in data för den kvantitativa analysen, i sådana fall hade jag ljugit. Dock kommer inte det här blogginlägget att handla om en skolgårdssituation.

Istället kommer ni få läsa en lektion där matte och godis hörde ihop.

Det var under en mattelektion för elever i årskurs 1 som godiset användes. Eleverna hade i uppdrag att lära sig både addition och subtraktion med hjälp av godis. Varje elev fick först två godisbitar var och sedan delade fröken ut ytterligare en gång till. Totalt hade barnen fem godisbitar var. Först ville fröken lära barnen ordet ”flera”, vilket innefattade att de skulle ta reda på summan efter att hon delat ut en andra gång. Fröken varierade svenska med matte, samtidigt som godiset låg på bänken för de suktande eleverna. De lärde sig flera ord som ”sammanlagt”, ”tillsammans” ”mer” och att alla dessa ord tillhör addition. Fröken nämnde sedan för eleverna att med godiset som de hade framför sig, var det ett bra sätt att använda sig av när de skulle lära sig subtraktion. De fortsatte med att lära sig nya matteord och började rada upp orden ”färre”, ”mindre antal”, ”kom bort” och ”kvar”. När de skulle testa subtraktion med hjälp av godisbitarna frågade fröken hur många godisbitar de hade framför sig? Alla svarade fem. Fröken frågade sedan, ”vilket tecken ska vi använda?” Eleverna svarade minus. De började med talet 5 - 1. Barnen åt då en godis. Därefter gjorde fröken ytterligare ett minus, 5 - 1 - 2. Även talet 2 - 2 nyttjades för att äta upp allt godis.

När barnen sa rätt svar fick de äta en godis och sedan repetera vad de lärt sig. I detta sammanhang fanns både en betingelse, alltså belöning för rätt svar och samtidigt återkoppling. James Nottingham och Lev Vygotskij förespråkar för återkopplingen genom att den framhåller att dialog är den form av återkoppling som är själva grunden för tänkande.

Eleverna i den här ettan har kommit så långt i den kognitiva utvecklingen - där barnet tänker mer objektivt och det låter sig inte luras av det yttre skenet. De förstår >>större än<< och >>mindre än<<, vilket undervisades i lektionen.   

En annan viktig iakttagelse var den att barnen fick lika mycket godis och att alla var lika delaktiga i undervisningen. Ett av John Deweys huvudsakliga intressen genom hela sitt liv var att utveckla en skola för ett demokratiskt samhälle. Därför tyder även lektionen på ett pragmatiskt perspektiv. Deweys pedagogik tar sin utgångspunkt i intresset för hur människor formas av sina sociala och kulturella omständigheter. I och med att eleverna gemensamt undervisades det här lektionstillfället var också det ett sätt att socialisera eleverna.

Som ni ser var det flera perspektiv som fanns med under mattelektionen. Mina reflektioner kring det här är att när vi själva ska undervisa, kommer vi nog hamna i liknande situationer där användningen av flera perspektiv kommer att uttrycka sig. Det kan säkert vara så att vi inte känner till när ett perspektiv används i undervisningen, att det sker som en vardaglig handling.

·         Hwang, P., & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och kultur.

·         Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet : återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm: Natur & kultur.

·         Lundgren, U. P., Säljö, R., & Liberg, C. (2017). Lärande, skola, bildning. Stockholm: Natur & Kultur.

Reflektioner från min auskultation

Under tre mycket händelserika dagar hade jag privilegiet att få möjligheten att observera en årskurs tre klass på en mellanstor skola i en mellanstor stad. Några av de mest bestående intrycken som blev av just dessa dagar var att enligt min uppfattning hade klasskamraterna förmågan att diskutera och hjälpa varandra mer än vad jag förväntade mig på förhand genom de erfarenheter som jag tidigare har haft från vad jag har upplevt från min egen tid i skolan. Kan detta ha att göra med det som just beskrivs i Säljös lärande, skola, bildning att inom det sociokulturella perspektivet, framhäver just betydelsen av att kunskap växer ur samspel mellan elever och mellan elever och lärare vilket kan ha blivit allt viktigare i och med utvecklingen av att vi lever i ett allt mer mångkulturellt och globaliserat samhälle, vilket enligt litteraturen lärande, skola, bildning menar att det bidrar till att skillnader i kunskaper och värderingar framträder på ett mer tydligt sätt.

Även det kognitiva perspektivet visade sig under observationen i lärandet som det beskrivs i Säljös lärande, skola, bildning. Läraren använde sig av olika tänkande processer för att eleverna lättare skulle förstå och bilda olika begrepp. Eleverna hade exempelvis uppgiften att skriva en skönlitterär berättelse som eleverna själva fick bestämma vad den skulle handla om. För att lättare komma på vad deras text skulle innehålla använde man sig av ett berättelseschema, som tillämpades eftersom läraren förklarade för klassen att det skulle stötta eleverna till att kunna lättare förstå på vilket sätt texten bör vara strukturerad och även lättare kunna komma ihåg olika begrepp som borde finnas med i just skönlitterära texter. Under dessa dagar genomförde klassen flera repetitioner av arbetssättet med att jobba utifrån ett berättelseschema.

Observationens kopplingar ifrån det behavioristiska perspektivet rörs sig om att läraren använde sig av operant betingning. Med hjälp av litteraturen Utvecklingspsykologi kan man dra paralleller med vad som hände i klassen under observationen. Exempelvis använde sig läraren av positiv förstärkning för att uppmana till ett särskilt beteende exempelvis att eleverna skulle vänta på sin tur att få hjälp av läraren.

Läraren använde även beröm inriktat på bland annat elevers personliga utveckling som det redogörs i James Nottinghams bok Utmanande undervisning i klassrummet. På olika matematikuppgifter kring subtraktion och läsningen av deras gemensamma bok som eleverna utförde under lektionerna, inriktade sig läraren på att berömma elever för deras ansträngningar, uthållighet och engagemang än att jämföra deras prestationer med hur de andra i klassen har genomfört dessa uppgifter.

/Markus Karlsson