Alla elever äter godis

Det har varit intressant och se hur barn tar till sig kunskap och i vilka sammanhang det går att se barnens förståelse av kunskaper. På den skola som jag auskulterade vid går det ca 400 elever. Med andra ord var det en gigantisk skolgård att lokalisera sig kring. Barnen lekte och aktiverade sig på flera möjliga sätt. Jag skulle aldrig kunna säga att det inte fanns en möjlighet att samla in data för den kvantitativa analysen, i sådana fall hade jag ljugit. Dock kommer inte det här blogginlägget att handla om en skolgårdssituation.

Istället kommer ni få läsa en lektion där matte och godis hörde ihop.

Det var under en mattelektion för elever i årskurs 1 som godiset användes. Eleverna hade i uppdrag att lära sig både addition och subtraktion med hjälp av godis. Varje elev fick först två godisbitar var och sedan delade fröken ut ytterligare en gång till. Totalt hade barnen fem godisbitar var. Först ville fröken lära barnen ordet ”flera”, vilket innefattade att de skulle ta reda på summan efter att hon delat ut en andra gång. Fröken varierade svenska med matte, samtidigt som godiset låg på bänken för de suktande eleverna. De lärde sig flera ord som ”sammanlagt”, ”tillsammans” ”mer” och att alla dessa ord tillhör addition. Fröken nämnde sedan för eleverna att med godiset som de hade framför sig, var det ett bra sätt att använda sig av när de skulle lära sig subtraktion. De fortsatte med att lära sig nya matteord och började rada upp orden ”färre”, ”mindre antal”, ”kom bort” och ”kvar”. När de skulle testa subtraktion med hjälp av godisbitarna frågade fröken hur många godisbitar de hade framför sig? Alla svarade fem. Fröken frågade sedan, ”vilket tecken ska vi använda?” Eleverna svarade minus. De började med talet 5 - 1. Barnen åt då en godis. Därefter gjorde fröken ytterligare ett minus, 5 - 1 - 2. Även talet 2 - 2 nyttjades för att äta upp allt godis.

När barnen sa rätt svar fick de äta en godis och sedan repetera vad de lärt sig. I detta sammanhang fanns både en betingelse, alltså belöning för rätt svar och samtidigt återkoppling. James Nottingham och Lev Vygotskij förespråkar för återkopplingen genom att den framhåller att dialog är den form av återkoppling som är själva grunden för tänkande.

Eleverna i den här ettan har kommit så långt i den kognitiva utvecklingen - där barnet tänker mer objektivt och det låter sig inte luras av det yttre skenet. De förstår >>större än<< och >>mindre än<<, vilket undervisades i lektionen.   

En annan viktig iakttagelse var den att barnen fick lika mycket godis och att alla var lika delaktiga i undervisningen. Ett av John Deweys huvudsakliga intressen genom hela sitt liv var att utveckla en skola för ett demokratiskt samhälle. Därför tyder även lektionen på ett pragmatiskt perspektiv. Deweys pedagogik tar sin utgångspunkt i intresset för hur människor formas av sina sociala och kulturella omständigheter. I och med att eleverna gemensamt undervisades det här lektionstillfället var också det ett sätt att socialisera eleverna.

Som ni ser var det flera perspektiv som fanns med under mattelektionen. Mina reflektioner kring det här är att när vi själva ska undervisa, kommer vi nog hamna i liknande situationer där användningen av flera perspektiv kommer att uttrycka sig. Det kan säkert vara så att vi inte känner till när ett perspektiv används i undervisningen, att det sker som en vardaglig handling.

·         Hwang, P., & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och kultur.

·         Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet : återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm: Natur & kultur.

·         Lundgren, U. P., Säljö, R., & Liberg, C. (2017). Lärande, skola, bildning. Stockholm: Natur & Kultur.